Gården förr och nu
Låbyns gård är belägen i norra Dalsland, vid gränsen till Värmland, i Bengtsfors kommun, Laxarby socken. En gång i tiden ansågs gården vara en stor producent av mjölk, men de sexton kobås som nu sedan länge står tomma är inte mycket att komma med i dagens storproduktion. Gården har också innefattat gästgiveri, skomakeri, och affär. I sin storhetstid hölls två egna hästar och sexton platser redo för diligenstrafikens utbyteshästar. Nu står alla ekonomibyggnader utom hönshuset tomma.
En gamman hällekista i sluttningen som syns i bildens bakgrund vittnar om att dalen har varit bosättning för människor i många hundra år. Gården har varit namngiven åtminstone sedan 1500-talet. Det räcker dock att gå hundra år bakåt i tiden för att se utvecklingens gång. Kortet på gården är taget år 1919.
Många ägare har gården hyst i sina dagar. Den innehas nu av vår familj och har varit i släktens ägo sedan 1800-talets slut. Bortsett från våra sällskapshöns är skogsbruket den enda näringsgren som nyttjas nu.
Familjen övertog gården 1989 och har därefter renoverat de flesta av gårdens hus. På bilden ses mangårdsbyggnaden. Husets framsida är täckt av vildvin, och längs verandan klättrar en underbart doftande kaprifol. Ursprungsfärgen var troligtvis vit, men så länge som vi känner till har den varit ljust gul med vita knutar och foder. Fönstren är måttbeställda för att så långt som möjligt likna de gamla englasfönstren. Taket var ursprungligen ett plåttak vilket vi inte återställde, men vi bytte de befintliga betongpannorna mot enkupiga pannor.
1999 återställde vi verandan i det skick den haft sedan förrförra seklet och fram till sextiotalet. Stilen är typisk från denna trakt och kan ses både i bevarade byggnader och gamla fotografier. I vårt fall hade vi en sådan tur att delar av den verandan som revs på sextiotalet hade sparats, och nu kunde nyttjas som mallar. 

Husets interiör har så långt som möjligt bevarats. Foder och lister har plockats ned, renskrapats, målats och sedan monterats igen, liksom de gamla spegeldörrarna. I nästan alla rum har de gamla taken av spännpapp kunnat bevaras liksom de gamla brädgolven har kunnat slipas för att klara ännu en generation. Husets kakelugnar hade tyvärr rivits men vi har satt in en braskamin i den öppna spisen, och den tillsammans med den gamla köksspisen sprider ofta värme och gemyt i huset.

Trädgården är gammal och lummig. Under min mormors tid lär den ha varit en prakt för ögat. Vissa delar, som stenpartiet med orkidéer och andra rariteter är sedan länge borta, men kvar är den pergola med damm av skiffer hon lät anlägga, liksom mängder av träd buskar och perenner. Det enda iögonfallande vi har tillfört trädgården är en lavendelhäck framför rosenrabatten. Trädgården sluttar ned mot den bäck som tidigare flitigt nyttjats som kraftkälla, vilken nu inbäddad i en naturskapad grönska skänker både stämning och bakgrundsljud med sitt vattenfall.

 

Gårdens andra boningshus uppfördes 1926 som en drängstuga och har sedan dess inhyst många boenden. 1996 hade även detta hus renoverats och har sedan dess åter kunnat hyras ut som åretruntboende. I denna stuga är kakelugnen bevarad och även här finns en fungerande köksspis.

På gamla kartor kan man se att det finns torp utsatta, men av dessa finns inget kvar. Bortsett från några avstyckade tomter som bebyggts finns alltså bara dessa två bostadshus kvar på gården.

Uthus råder det däremot ingen brist på. De flesta har stått oanvända i närmare femtio år, men tack och lov har taken setts efter under denna tid. Till höger ses ladugården som fortfarande står outnyttjad. Huset till vänster däremot är renoverat och inhyser nu åter höns och allt som de behöver. Att byggnaden därtill har ett rejält vagnslider gör den än mer användbar. Gården innefattar ytterligare ett antal byggnader, magasin, utedass och några jag inte vet hur jag ska benämna, vilka de flesta nu har kommit i ett skick som gör att de fyller sin plats i landskapet.